Hur debatteras bibliotekens inköp?

Minns ni diskussionen i höstas efter DN-debattartikeln av Johan Norberg och Björn Wallace: ”Kompakt vänstervridning i biblioteken”. Erik Stattin har föredömligt sammanfattat de inlägg som kommit hittills i artikelns kölvatten.
I övrigt är det sällan något skrivs i ämnet. En och annan artikel handlar om bibliotekens dåliga ekonomi, som t ex den förra veckan om Västerås stadsbibliotek som inte längre har råd med böcker eller om att skolbarnen indirekt ska betala för biblioteksbesök i Uppsala kommun.
Den mediala bilden av biblioteken är att vi är fattiga, behjärtansvärda, vänstervridna (?)institutioner på väg ut…
Nordbergs och Wallace slutkläm: ”Den som vill ha en kritisk granskning av svenska maktrelationer och förutfattade meningar har i dag mer att vinna på att koppla upp sig på internet än på att besöka ett bibliotek” är provocerande och smärtsam.
När man går och står i verksamheten ser man något annat, mer komplext. Förmodligen okänt för svenska debattörer. Behöver inte biblioteken bli sedda som de de verkligen är? Har det betydelse för vår utvecklingspotential?